Nyimpressionism

Helena Granström om Onsbergs målningar

Ulf Onsbergs målningar darrar. De darrar av samma tidsliga spänning som fick impressionisternas verk att förbli hängande mellan två ögonblick, men också av någonting annat, av kraften i sitt ljus och sina färger.

De darrar, och det som rör sig är på samma gång betraktaren och det betraktade; deras darrning kan lika gärna vara våra egna sinnens rörelse som motivets flykt från varje försök att fånga det i ögonblicket.

Naturen är hos Onsberg alltid just på väg att ryckas från oss.

Målningarna ger en antydan om någonting som ständigt förblir utom räckhåll, som snart skall försvinna eller som precis har gått förlorat; en ton för låg för att höras eller en kroppslig vibration som aldrig erfars som ett ljud. Onsbergs nyimpressionistiska bilder har drag av realism, men det är en realism som hela tiden glider undan, uppblandas med sjok av abstraktion, sammansmälter med det enbart drömda.

Onsberg målar utifrån fotografier; den natur ur vilken darrningen uppstår är på så vis en fullkomligt stillnad, en i representation förstelnad, natur.

Ett sätt att uppfatta Onsbergs bilder är som iscensättningar av en tingens protest mot att ha omvandlats till ting: ur den fotografiska representationens livlösa skärpa utvinner konstnären den skälvande ofärdighet som karaktäriserar allt levande. Det i hans bilder som undflyr betraktarens blick, är samma ogripbara något som varje förtingligandeprocess syftar till, och misslyckas med, att hålla fast.

 

 

Impulsen att objektifiera genom avbildning och representation härrör kanske just från obehaget i att ställas inför en erfarenhet som undflyr objektifiering, som inte låter sig infogas i det begreppsliga nät av ägandeförhållanden genom vilket det samtida subjektet förstår sin verklighet. Är det då möjligt att utifrån fotografiet närma sig den erfarenhet av naturen som överskrider förtingligandets statiska kategorier?

En sådan ambition – må den vara konstnärens eller ej – för tankarna till filosofen Theodor W. Adornos syn på konsten som en bevarare av minnet av den smärtsamma förlust som den västerländska kulturens symbolisering och naturbehärskning innebär. Adorno för fram konstens potential att utgöra en brygga mellan kultur och natur, att peka mot sin egen begränsning och därigenom väcka människans längtan efter det som estetik, formspråk och dokumentation inte kan omfatta.

 

 

 

Kanske är det inte mindre möjligt att med den symboliserade naturens hjälp nå bortom en symbolisk ordning, än att med utgångspunkt i den verkliga naturen åstadkomma samma sak. Särskilt inte, tycks Adorno mena, som vi redan är så långt gångna i kulturprocessen att vi inte förmår att förhålla oss till naturen som någonting annat än en återgivning av en redan avbildad natur. Samtidens mänskliga erfarenhet är så till den grad mättad med förmedlade naturupplevelser att en direkt upplevelse av naturen inte längre är tänkbar: den bäck som porlar, porlar som i dikten, solen sjunker mellan bergen som på film, landskapsmåleriets ängar breder ut sig under våra bara fötter; vi är oförmögna att erfara naturen annat än som en symbol, som ett tecken som står för natur.

 

 

Vad som sker i Onsbergs bilder är alltså inte att tecknet ersätts med sin ursprungliga referent – en sådan manöver vore konsten inte mäktig – utan att tecknet vrider sig ur sin existens som tecken. Bildspråket gör de symboliska kategoriernas oförmåga att omfatta totaliteten av mänsklig erfarenhet tydlig genom en grumling av synfältet, och måleriet övergår därigenom från en gestaltning av det sedda till en gestaltning av seendet; bilder av ett skeende och inte av en produkt.

Målningarna darrar, balanserande på gränsen mellan evighet och nu, i en rörelse som frigör dem från anspråk på att utgöra en statisk sanning.

I Adornos anda kan vi säga att en målning av ett träd, en skog, en stig som leder mot en ännu outforskad dunge, är lyckad enbart i den utsträckning som den misslyckas med att förmedla upplevelsen av en sann bild av naturen.

 

HELENA GRANSTRÖM

POET OCH FIL LIC I MATEMATIK, FÖRFATTARE BL A TILL OSÄKERHETSRELATIONEN SOM UTKOM I ÅR PÅ NATUR OCH KULTUR.  HENNES TEXTER PUBLICERAS BL A I SVENSKA DAGBLADET I ORD&BILD OCH I FACKTIDNINGEN KONSTNÄREN.